Varför ska forskning egentligen komma samhället till nytta?

Spolar man tillbaka några årtionden, när Karikós karriär började som postdoktorand i Philadelphia, var det dock väldigt få som trodde på hennes idéer. Hennes tidiga intresse för mRNA, ”budbäraren” som använder DNA-information för att skapa specifika proteiner, blev gång på gång avfärdat. Medan hon såg framför sig att den här typen av kunskap i förlängningen skulle kunna omsättas till effektiva vaccin, trodde etablerade forskare inte på användbarheten eller (samhälls-)nyttan.

Att forskarkollektiv mer ofta än sällan premierar det som är förtroget och avfärdar okonventionella idéer är inget nytt under solen. Vetenskapshistorien är full av liknande episoder: Ignaz Semmelweis, ett paradexempel i varje vetenskapsteori-grundkurs, krävde att läkare skulle införa basala hygienrutiner och tvätta sina händer, men möttes med motstånd och hån från det medicinska samfundet. Alice Stewards forskning om riskerna med röntgenstrålar för ofödda barn var också banbrytande, men gjorde henne på ett liknande sätt impopulär inom sitt fält. Det skulle dröja 25 år till hennes artikel i The Lancet från 1956 fick ett erkännande.

"Inte håller måttet för att vara forskare"

Efter att Karikó migrerade till USA år 1985, kämpade hon för att få forskningsanslag och hoppade från forskargrupp till forskargrupp. Vid University of Pennsylvania sänktes hennes lön då hon inte hade lyckats få forskningsanslag för det som då betraktades som ”okonventionell” forskning. Tidskriften Nature betecknade ett manus, där hon och Weissman presenterade idén att mRNA skulle kunde användas i vacciner, som ett ”betydelselöst bidrag” och refuserade texten för publicering. I sin bok ”Breaking Through. My Life in Science” berättar Karikó att hon blev tillsagd av en icke-namngiven medarbetare vid Perelman School of Medicine att hon ”inte håller måttet för att vara forskare”. Karikós erfarenhet illustrerar hur svårt det kan vara för forskare, särskilt de som flyttar till ett nytt land och saknar tillgång till nätverk, att livnära sig på sitt yrke. Det faktum att hon var både kvinna och utbildad i ett statssocialistiskt land gjorde det inte lättare för henne att finna gehör hos sina amerikanska forskarkollegor. Hennes historia tjänar som en skolboksexempel för motgångar som många juniora forskare möter än idag.

Emellertid ger Karikós historia oss en annan lärdom som jag vill uppmärksamma här och som jag tidigare i år tog upp i en krönika för tidningen Curie. Där argumenterade jag för att kunskapens värde är som störst när forskare inte bryr sig om dess nytta. Jag tog avstamp i Abraham Flexners idéer som betonade vikten av kunskap som ett självändamål. Lärosäten, så löd hans övertygelse, bör ägna sig åt uppgiften att utveckla kunskapen och att utbilda människor. Övriga uppgifter, som vi i dag skulle subsumera under begrepp som forskningens genomslag eller nyttiggörande, bör ombesörjas av andra samhällsaktörer. Flexners idéer är än idag vägvisande. De visar att forskningens nytta ofta inte är uppenbar inom vår snäva tidsram och demonstrerar att tilltro till, till synes ”onyttig”, forskning långsiktigt kan ”bidra till människans välgång”.

"Närsynt resultatforskning ersätter tillförsikt och kontinuitet"

Som historikern Thomas Karlsohn argumenterar i sin bok ”Universitetets idé,” förblir många föreställningar om vad som är önskvärd forskning tyst kunskap, ofta oreflekterade och sällan uttalade. En av de underförstådda förhoppningarna som ställs på våra universitet idag är att de ska fungera som inkubatorer för samhällsnytta och ekonomisk tillväxt, alltså precis det som Flexner hade avfärdat. Enligt denna entrepreniörella universitetsmodell ska kunskap omvandlas till en produkt medan forskare förväntas bli ”varuproducenter”. I Karlsohns egna ord blir denna typ av universitet

mer och mer avskärmad från de långa perspektiven. Närsynt resultatforskning ersätter tillförsikt och kontinuitet i en tid där det som ligger framför ter sig lika oklart som ödesmättat. Hektisk time management, ryckiga projekttidtabeller och publiceringshets tränger ofta undan den långsiktighet som är nödvändig för välfungerande forskning och kunskapsförsörjning.

I samma anda pekar utbildningsfilosofen Ronald Barnett på att denna typ av entrepreniörellt universitet förväntas fokusera på forskningens genomslag (its potential impact on particular segments of the economy), samtidigt som det har övergivit alla anspråk på övergripande sammanhang (abandoned any pretence with universal themes).

Emellertid behöver dessa kritiska röster inte misstolkas som alarmism. Som Karlsohns forskning visar på ett imponerande sätt, har debatter om syftet med högre utbildnings- och forskningsinstitutioner förts sedan akademins begynnelse. Lärosäten har alltid fungerat som en arena för en mängd olika, och ofta konkurrerande, idéer om de grundläggande syften som bör vägleda deras verksamhet. Dessutom har forskare själva haft skiftande självbilder och föreställningar om universitetets syfte och betydelse. Samtidigt pekar Flexners, Kalrsohns och Barnetts resonemang på nödvändigheten att skärskåda förväntningen att forskning huvudsakligen ska bedrivas utifrån kortsiktiga nyttoargument. Karikós krokiga väg till Nobelpriset uppmanar oss också att ompröva dagens rådande idéer och ställa frågan vad vi egentligen menar med att forskningens resultat bör kunna komma samhället till nytta.