Självskadebeteende och skam, samt självskadebeteende hos vuxna kvinnor

Självskadebeteende innebär här att tillföra sin kropp fysiska (vävnads) skador i form av skärande, brännande, bryta ben, sticka nålar under huden och så vidare. Det görs ofta avsiktligt, men inte i suicidalt syfte. Det är en form av coping strategi för att hantera emotionell smärta och situationer i livet, men är inte en socialt sanktionerad eller kulturellt accepterad praktik. Självskadebeteende handlar även om skam och tidigare publikationer inom projektet har visat hur skam föregår självskadehandlingar samt reproducerar dessa handlingar, och hur självskadebeteende utförs för att hantera skammen. Men i ett försök att reducera skammen blir den med tiden även en källa för skam. Fortsättningsvis kommer projektet att diskutera hur skam hanteras och framförallt hur skam skulle kunna hanteras i mellanmänskliga relationer.

Eftersom självskadebeteende är förknippat med framför allt tonåren eller unga vuxna så är det av betydelse att förstå hur det upplevs och erfars av de som är äldre. Vad är det för självdestruktiva handlingar som utförs av äldre och vad är speciellt med deras erfarenheter och upplevelser? De studier som gjorts visar att det förekommer både indirekta och direkta självskadehandlingar bland äldre och att dessa handlingar är kopplade till suicid i större utsträckning än bland de yngre populationerna. Bland medelålders individer finns ett fåtal studier som visar att de oftare har en psykiatrisk diagnos, bland annat bipolaritet och högre psykologisk stress/ångest.

Finansiär: Internfinansiering

Ansvarig för projektet: Nina V. Gunnarsson

Sidan uppdaterad 2020-09-24