student
2019-07-05

2019-07-05

Louise Björn, Occupational Therapy programme, MFS in Vietnam

Mitt namn är Louise Björn och jag har tänkt att dela med mig om min MFS resa som jag gjorde sista terminen av min arbetsterapeututbildning, VT-19. Innan jag började min utbildning hade jag hela tiden i åtanke att jag skulle åka utomlands, men på grund av att jag verkligen trivdes bra på mitt extrajobb kändes en hel termin alldeles för mycket. Däremot kändes 8 veckor precis lagom. Dessutom var det en chans att få göra någon skillnad för det land man besökte. Jag fick informationen om MFS redan första terminen och redan där började nog tanken om att skriva sin C-uppsats utomlands. Under vägens gång hittade jag min reskamrat Beatrice som gärna ville göra en MFS resa och få utmana sig själv. Då återstod det kluriga med att välja ämne och land. Vi valde att åka till Da Nang i Vietnam eftersom hälsohögskolan redan hade en kontakt med universitetet där borta. Vilket underlättade mycket för oss. Ämnet blev psykisk ohälsa eftersom det är något som jag verkligen brinner för. Jag vill gärna arbeta inom psykiatrin i Sverige därför var det av intresse att få se hur de arbetar där. Eftersom vi skrev ansökan ett år innan vi skulle resa blev det en del ändringar kring ämnet och det var omöjligt att veta vad som egentligen var genomförbart eftersom vi inte hade någon uppfattning om hur det skulle vara. Vi landade till slut kring syftet att identifiera vilket sätt vårdpersonal på en psykiatrisk avdelning i Vietnam arbetade för att stötta sina patienter med psykisk ohälsa att återvända till samhället. Eftersom de inte har arbetsterapiutbildning och inga arbetsterapeuter som arbetar med detta, vilket vi gör i Sverige, var det intressant att få se hur de faktiskt arbetade och om vi kunde identifiera några arbetsterapeutiska tillvägagångssätt.

Vi lämnade Sverige den 20:e mars 2019 och var framme på morgonen den 21:a mars. På flygplatsen möttes vi av vår kontaktperson från universitetet. Kändes väldigt skönt att ha henne där. Vi tog en liten promenad med henne så fort vi hade checkat in och lämnat våra väskor. Vi gick nog mest runt som zombies den första dagen och så fort vi satte oss ner så somnade vi. Det var lättare att faktiskt få sig en uppfattning av området när vi hade fått sova ut. Vi gjorde ett medvetet val innan vi åkte att vara en bit från stan och universitetet för att få lugn och ro under vår vistelse. Och vi är väldigt nöjda med vårt val. Vi valde att spendera hela vistelsen på samma boende som vi bokade via airbnb. Vi bodde på ett område som hette My An som är Da Nangs turistområde. Det är ett finare område med mycket restauranger och väldigt nära till stranden. Skönt att kunna ligga där när man inte pluggar. Redan andra dagen tog vi oss till universitetet. Spännande att ge sig ut! Allt kändes verkligen överväldigande med all trafik, alla människor och ljudnivån. Verkligen skillnad! I början testade vi oss fram när de kom till mat. Vi åt enbart nudlar och grönsaker de första dagarna och var så hungriga. Kändes som om att vi var på någon sorts fat camp, men det löste sig ganska fort när vi hittade pizza och en hel del annan västerländsk mat. Det slutade med att vi gick till samma restauranger om vartannat hela vistelsen.

De första två veckorna tog vi det mest lugnt. Vi bekantade oss med området som att hitta rätt matbutiker, förstå hur och framförallt vart man kunde ta bussen. Vi spenderade även en del tid på stranden som vi i stort sett hade för oss själva eftersom de flesta asiater inte vill vara ute i solen och de var inte heller speciellt många västerlänningar. Vi upptäckte senare att stranden är en plats man går till när solen har gått ner, då är det massor av folk som badar, äter middag och tränar. Under de här två veckorna så gjorde vi även vår datainsamling. Vi tog oss till psykiatriska sjukhuset som låg cirka en halvtimme bort och där mötte vi vår kontaktperson som även agerade tolk, väldigt smidigt. Det gick inte alls som vi hade föreställt oss att det skulle gå. För det första var det lite 60-tals vibe på hela anläggningen och allt är väldigt avskalat. Vi trodde även att vi skulle sitta avskilt med en person i taget och ha god tid på oss att ställa följdfrågor. Så var det inte heller, utan vi satt i ett personalrum precis bredvid ett byggarbete där personal och patienter vistades under hela eller delar av intervjuerna. Dessutom skulle det gå så snabbt som möjligt. Vi var där två dagar i rad om cirka 2 timmar åt gången men lyckades samla in allt material på denna korta tid. Vi intervjuade totalt 10 personer med semistrukturerade frågor och vi spelade in allt med diktafon (något jag verkligen rekommenderar). Vi transkriberade allt på en gång bara för att få det gjort och avklarat. Det var inte alltid lätt, speciellt med byggarbete och annat ljud i bakgrunden och knackig engelska från vår tolk.

Efter de första två veckorna hade vi fått in lite av en vardag. På gatan nedanför oss fanns det ett gym som vi gick till flera gånger i veckan. De hade även en swimmingpool, vilket var väldigt uppskattat. Så härligt att simma några längder när det var alldeles för varmt för gymmet. Där var vi oftast på förmiddagen för att efter lunch gå till stranden, eller jag gick nog mest till stranden för att jobba på brännan, läsa böcker och lyssna på ljudbok. Det var inte alltid man klarade av att ligga där särskilt länge på grund av värmen som på slutet av vistelsen var runt 37 C men känns då som cirka 42 C. Runt eftermiddagen brukade vi sitta och plugga någon timme innan vi gav oss ut och åt middag. Vi bröt vardagen ibland med att åka på utflykter. Första stället vi åkte till var Lady Pagoda som är landets största kvinnliga Buddhastaty. Jättefint område och mycket fin utsikt därifrån över staden. Vi åkte även till The Marble Mountains som är flera berg och grottor gjorda av marmor där det även fanns en del tempel att se. Det tog oss en halv dag att kika på runt och det var riktigt häftigt. Intressant hur de har byggt tempel i denna svårframkomliga miljö och inne i dessa grottutrymmen. Men det som jag tyckte var häftigast ändå var att se och höra alla fladdermöss i grottorna. Lite Indy känsla över det hela. Vi tittade även in de lokala marknaderna och såg dragon bridge när den sprutade ut eld och vatten. Vi spenderade några dagar i helt fantastiska Hoi An, vilket helt klart var höjdpunkten på hela resan. Vi behövde ta en paus från plugget, från vardagen i Da Nang och bort från ljudet. Vi tog bussen dit vilket det är en upplevelse i sig, något man är glad man överlever. De stannar knappt när man ska hoppa på utan de drar in en i bussen. Sen är det fullt ös hela vägen fram till mål. De ser ut att vara en kvarleva från 80-talet och gardinerna som hänger och dinglar en i ansiktet är nog minst lika gamla. Men det var verkligen ett byte i miljön som vi behövde och det gav Hoi An oss. I deras gamla del av staden tillåts ingen trafik så man kan strosa runt i lugn och ro. De har supermysiga butiker och man kan åka båt i kanalen om man önskar det. Dessutom kan man få kläder uppsydda helt efter sina egna önskemål till riktigt bra priser! Vi åkte även ut på dagsutflykter när vi var där. Första dagen till My Son Sanctuary vilket jag starkt rekommenderar. Det gav känslan av templen från Kambodja, i resan ingick även en båttur. Andra dagen åkte vi till Cham Island där vi snorklade i två timmar och sen låg och gottade oss på stranden. Jag gjorde misstaget att inte ha solkräm på mig…

Under vår tid i Da Nang så fick vi möjligheten att presentera arbetsterapi för fysioterapeutstudenterna på universitetet men även för personalen på psykiatriska sjukhuset. Så kul att få dela med sig av sina erfarenheter och sprida arbetsterapi i ett land där det inte finns. Sjukhuschefen på psykiatriska sjukhuset vill verkligen se en utveckling av arbetsterapi på sitt sjukhus och vill lära sig och sin personal så mycket som möjligt. Därför ser han gärna att fler studenter kommer till hans sjukhus och ett framtida utbyte av kunskap från Jönköping University. När vi var där presenterade även vad vi har kommit fram till med vår uppsats vilket var att det finns strategier för att hjälpa patienterna tillbaka till samhället och även att de tillämpar arbetsterapeutiska tillvägagångssätt. De hjälper patienterna på gruppnivå med olika aktiviteter som handarbete, arbete i trädgården, plocka skräp på stranden, dansa och sjunga mm. På individnivå hjälper de patienterna genom att ha samtal, ge råd och tips för patienterna. De arbetar även med ett samarbete i skolor och ut i samhället där familjen även deltar till viss del. Det som vi däremot gav förslag på var struktur i hur de arbetar och att använda sig av evidensbaserade metoder så att det finns en vetenskaplig tyngd för det man gör. Vi gav även förslag på program för arbetsrehabilitering.

I det stora hela har det varit en väldigt bra och givande resa, något jag starkt rekommenderar. Man kommer att växa och utvecklas som person. Jag rekommenderar definitivt att ni åker till Da Nang och speciellt psykiatriska sjukhuset. Jag hjälper er mer än gärna med kontakter eller om ni har andra frågor. Tips jag kan ge er är: Ta med öronproppar (det är olidligt mycket ljud), skriv på och ha kul, utforska och res. Om ni har samlat in all data så kan ni skriva precis vart ni vill. Ät absolut inte Durian men drick massor av Bubble tea. Är ni i Da Nang så bör ni göra ett besök på högsta hotellets rooftop och se den fantastiska solnedgången.